Göteborgsposten – 28 januari 1861, sida 2

Rossing-Malmska luftvexlingsapparaten. Författaren till den första i vår tidning förekommande insända uppsatsen rörande luftvexlingsapparaten, har anhållit om plats för efterföljande: Då vi förnummit att den tystnad, vi iakttagit mot ar V. R:s sista skandalskritvelse i lutftvexlingsfrågan blifvit at några icke sakkunnige ansedd säsom et yst medgitvaude, att våra anmärkningar varit obejogade och att desamma af nämnde artikel bhfvit grundligt vederlagde, nödgas vi ännu en gång åter komma till frågan, ehuru vi endast med verklig vedervilja fortsätta en polemik, som urartat ända derhän, att den ursprungliga tistepunkten blifvit helt och hållet trängd i bakgrunden, för att lemna plats åt personliga smädelser. Vårt uppträdande i frågan föranleddes hvarken af ovilja mot upptäckarne, såsom man velat insinuera, eller at begär ati motverka en nyttig sak. Anledningen skall klart framstå af följande korta sammanfattning at tvisten: Såsom bekant är, hade man här i staden konstruerat en luftvexlingsapparat, som hvilade på den förutsättningen, att den utandade kolsyran sjunker till goltvet och der bildar ett mäktigt lager, hvilket skulle af apparaten bortledas. Ehuru detta misstag, jemte flere andra i den skrift, genom hvilken apparaten bekautgjordes, väl tarfvat en tillrättavisning, företogs dock ingen sådan, emedan man hade anledning lörmoda, att alltsammans inom kort skulle talla i glömska. Men nu uppträdde Handelstidningen och utbasunade pptäckten såsom en lyckad lösning al ett problem, på hvilket alla länders vetenskapsmän. och tekniker hiuills förgätves arbetat. Den uppmärksamhet, som saken härigenom vann, gjorde en vederläggning nödvändig, för att förekomma det Ogynsamma omdöme om den vetenskapliga bildningen härstädes, hvilket sakkännare utom vårt sambälle kuunat bilda sig, ifall all protest uteblifvit. Vi anmärkte gåledes, med stöd at diffusionslagen, att den princip, på hvilken apparaten hvilade var falsk, samt hänvisade på hygieniska kongressen i Köpenhamn, som enhälligt uttalat en åsigt, rakt stridande mot den, -om upptäckarne och H.-T. förkunnat. På dessa anmärkningar följde nu ett par af bitterhet utmärkta svar i H.-T. Det ena af dem rörde alls icke den omtvistade principen; men i det andra försökte hr V. R. att genom ett långt anförande ur en skolbok (hvari han dock medgat kolsyrans diffusion) bevisa, att densamma vid utaudningen först sjunker till golfvet, innan den småningom blandar sig med den ötriga lutten, och att således rummets största kolsyrehalt är vid golfvet. Härigenom skulle då den grund, på hvilken konstruktionen hvilade, blifvit bevisad vara riktig. Detta inkast besvarade vi i en senare uppsats, i hvilken vi gjorde hr V. R. uppmärksam derpå, att vi icke utandas ren kolsyra, utan blott 426, blandad med många andra gaser. Vi uppmanade tillika hr V. R., som visat sig så stark i aritchmetiken vid kalkylerna öfver den rena kolsyrans tyngd, att söka uträkna vigten äfven at den kolsyreblandning, vi utandas, jemförd med en lika volum af den inandade luften, hvarigenom han kunnat öfvertyga sig att den förra är lättare, och således måste, såsom vi påstått, stiga mot taket, innan fullständig diffusion inträffar. Vi hänvisade ock på resultaterna at de subtila undersökningar, som man i detta afseende anställt i ut