Göteborgsposten – 26 januari 1861, sida 3

et e——X—ÅXEÅÅXEÅXÅX ts tT Carl Eduard Jensen. Litet är ej allt som rör sig i det obemärktas verld, Liksom stort ej allt kan nämnas som förbländar med sin flärd. Tidens lilla kanske tår i andens verld det storas lott At den vishet, som ej mäter gerningar med men(Insändt). skomått. Skugga af en vördad åldrig, gången nyss utur vår rund! Du är saknad, ty du ställde djup med vidd uti förbund I en sällan felad insigt, i ett flärdfritt, sveklöst nit Och i konsten att förrätta allt med öfvermensklig flit. Intet uppskof till i morgon, ingen qvarstod från M igar, Är den grundton, som i kärleken till ordning städse rår: Derat kom din makt att bringa allt i färdig harmoni Rastlöst så att pennan kunde förrän handen tröttad bli. Hvad du talte var ej mycket, men bestämdt och välbetänkt. Mord på tiden genom ordsvall skulle endast djupt dig kränkt: Deraf kom din makt att hålla dina gerningar vid lif Så att mödan ej blef möda men ett verksamt tidsfördrif. Mången vid din sida ställd adept i handelns vetenskap Af exemplet drogs från lättjans hoande ginungagap. Omedvetet fick han fart till tHitens stora, sökta mal Med din värdigt törda sporre af ihärdighetens stål. Tauken iutet bakhåll hade till en medbroders förfång, Dertill var diu håg tör ärlig, hedern ej tillräckligt trång. Ingen prålande meritlangd skref du sjelt på pligtens skylt; Blott uet nit, som larmar, fjeskar, vill sitt lilla ba förgyllt. Troget, som kompassen vänder sig mot norden, stod un blick Ständigt fästad vid den plats, som uti dig sin prydnad fick. Tretio bokslut — en vältalig miunesruna — der stå qvar, Tolkande hvad förr den egde, hvad den nu förlorat har. Mången kunglig troman fick tör litet nog sin hädaniärd Utbasunad som en bhjeltes. Tromannen i flitens verld Hängick stilla som han lefvat, djupt begråten i sin hrelts, Dock — den döden är den skönste som åt mensklighewen getts. Lycklig den som en gång finge, ifrån lifvets debet viu Till Alltader bära fram sn lersads bokslut, : rent svu Ulit, Och som du — vi tro det gerna -— 1a för mödan en dusor I en ro som aldrig brytes,i en fruju svm aldrig dör. Väl skall glömskans dunkla slöja bredas på din grat till lut, Dit i friden barn och maka sörjande uu vandra ut, Men så visst som teubar two vcu uuglighet med seger pa Från sin valplats, skall ditt minne band oss länge hedraut stå. Bgtm. omer RR ros FMV