nen och harklade sig, liksom hade han haft svårt att kunna få fram orden. — Jag väntar! sade amiralen. — Min amiral, stammade matrosen som nu alldeles förlorat sin tvärsäkerhet, ni skall kanske förlora för mycken tid... — Det är då en hel historia du vill berätta mig? —Min amiral, den lutar åt denna kaliber. — Nåväl, ännu en gång, tala! jag lyssnar. Mahurec gjorde en synbar ansträngning öfver sig sjelf. — Min amiral, sade han slutligen, det är frågan om mig och mina löjtnanter. — ÖOom Henri och Charles? inföll de Suffren lifligt; om markis d Herbois och vicomte de Renneville ? — Ja, min amiral. —Skulle det ha händt dem någon olycka ? — Åhnej, svarade Mahurec med en halft förvånad, halft förebrående ton, jag lefver ju innu. — Det är sannt, sade amiralen småleende ; ag vet, att du älskar dem. — Om jag älskar dem! utropade Mahurec ch slog sig med knytnäfven för bröstet; det vill äga, jag skulle låta hacka mig i stycken för eras skull! Det är goda gossar, lika bra sjövän som både ni och jag?