— Hvad! sade han med sträng ton, de är du, som förorsakar detta oväsen? — Det är blott att skratta åt, min amiral svarade matrosen. De der talrikslickarne ville bindra mig från att styra kurs på er. — Du vill mig då något? . —Ja, min amiral, jag var fullkomligt säker om att ni skulle sticka ut en ända åt en gammal sjögast som seglar under er flagg. — Du har således någonting att fråga mig om ? — Ja, min amiral. —Nåväl, tala fort. — Jag skall så... men först, tillåt mig fråga om jag alltid ligger högt i er vind? Hr de Suffren log mildt. — Jag tycker alltid om mina goda matroser, Mahurec; jag väderar mina gamla sjögastar, let vet du väl. Du har ju dessutom trenne sånger räddat mitt lif. — Det är ingenting, min amiral, svarade natrosen och rodnade, men denna gång icke af rede, utan af förvirring, framkallad genom minet af de händelser på hvilka den ryktbare amialen syftade. — Nå, återtog de Suffren med sin mest ppmuntrande mine, tala! Hvad har du att säga ig ? Mabhurec valkade först tobaksbussen i mun