Göteborgsposten – 25 januari 1861, sida 3

allmänhet såsom bättre, sedan prins Carigan anländt till Neapel. Förhållandet är dermot sådant, att flere tusen man bourbonska rupper, som varit samlade på romerska omådet, nyligen gjort ett intall i de neapolianska provinserna, slagit de svagare italienska trupperna och tvingat dessa att draga ig tillbaka. Opinione meddelar under d. 21 d:s såsom ofticielt, att konung Frans tillbakavisat le erbjudna vilkoren för Gaötas öfvergifvanle. Amiral Persano, befälhatvande öfver itaienska flottan, har redan forklarat fästningen belägringstillstånd uti en proklamation, som sifver invånarne nägra timmars tid för att iraga bort. Alla fraummande fartyg ha lemnal hamnen; man väntade allmänt, att bombardementet skulle börja d. 22. Poerio, ehuru ej ledamot, har bidragit till sammansättandet af prins Carignans kabinett. En komplott till förmån för Murat har upptäckts i Neapel. De tyska furstinnorna hafva subskriberat en gyllene lagerkrans åt den unga drottningen at Neapel, såsom ett bevis på deras erkännande at hennes visade mod och tillgifvenhet såsom maka. Österrikiska regeringen har nu tillfredsställt det moderata partiets i Ungern önskningar, genom att inkalla den ungerska landtdagen i enlighet med 1848 års vallag. Men i sammanhang dermed vidtager äfven Österrikiska regeringen kraftiga åtgärder för att mota det hetsiga revolutionära partiets rörelser. Sålunda berättas från Pesth under d. 21, att följande kejserliga resolution ingått fran ungerska hofkansliet till ståthållarskapet i Ofen: Alla gjorda val af landsflyktingar till medlemmar utaf komitatsutskotten annulleras; hvarje vägran att inbetala skatter och andra atgitfter skall strängt straffas; hittills gällande lagar och rättigheter kunna endast ändras genom landtdagens beslut; 1848 års författningsbestämmelser få ej faktiskt införas och skola genom de allvarligaste medel förhindras ; om motstridigheten tilltager, skola komitatsutskotten suspenderas och upplösas, komitatsförsamlingarne förbjudas och regeringen med all makt utföra sina åtgärder. Den nye konungens af Preussen flere krigiska tal vid tillträdet at regeringen utgöra töremål för de utländska tidningarnes ventilation. Slutet af det tal, som konungen höll till de i Berlin församlade generalerna, lyder sålunda: Min tronbestigning inträffar vid en farlig tidpunkt och med utsigter till strider, i hvilka jag måbända skall komma att behöfva hela er tillgifvenhet, mina herrar. Om det ej lyckas mig och de furstar, som med mig önska att upprätthålla freden, att besvärja stormen, så måste vi samla hela vår kraft, för att kunna stå emot densamma och besvärja dess följder. Det glädjer nig, att se generalfältmarskalk Wrangel stå lefnadsfrisk i spetsen för er. Ni, min kära krigsminister Roon, hvilar icke på rosor, och ni måste kämpa med ståndaktighet, för att kunna bringa armcen till hvad den för Preussens framtids skull måste vara. Låt oss icke hängifva oss åt några bedrägliga villor! Lyckas det mig icke att afvärja kriget, så blir det en kamp, i hvilken vi måste segra, om vi icke skola gå vår undergång till mötes. — Dessa energiska ord kunna icke gälla Danmark, utan måste snarare häntyda på Rhenprovinserna, Journal des Debats för den 16:de yttrar med anledning af den deli konung Wilhelms trontal, som omtalar den dansk-tyska striden: Det kan ej nekas, att det ser ut, som om det vore Tysklands allvarliga afsigt, att börja kriget med Danmark, liksom man der träffar de kraftigaste åtgärder för inträffandet at en dylik eventualitet. En opartisk betraktare af händelserna skall hafva svårt för att begripa, det icke det tyska förbundet redan har så mycket att taga vara på, att det ej har skäl blanda sig i Slesvigs klagomål. Det jäsande tillståndet i Italien, det onda som griper omkring sig i Osterrike, de mindre staternas reklamationer i Wirzburg angående förbundsarmeens omorganisering, författningsstriden i Hessen — i allt detta finnes tillräckligt stoff till förvirring och oro. Men det tyckes som om tyskarne absolut äfven skola ha sina förtryckta att befria, och frestelserna att använda natio