Göteborgsposten – 25 januari 1861, sida 2

— Jag är viss derom, fortfor Mahurec. Denna spetsiga näsa, dessa matta ögon och denna skrangliga kropp ... jag har dem i mitt minnes loggbok. — För tusan, du har då fina bekantskaper! — Huru så? — Den der personen bar stigit ur Mgr hertigens af Chartres vagn och tryckt hans höghets hand. — Det är möjligt, genmälte Mahurec, men det vill tyckas mig som om han, när jag sist såg honom, icke var så slättkammad och finpolerad som han nu är. — Bah, hvad kunde det vara? — Ja, det är frågan ... men... Här afbröt Mahurec sig åter och utstötte ett häftigt skri. Hang solbrända ansigte blef helt plötsligt rödt som scharlakan. Han vände sig häftigt om och rusade med lutadt hufvud in bland den omkring och bakom bonom tätt packade folkhopen. — Brassa rundt! skrek ban och klöf hopen. Der är min amiral! (Forts.)