det följande året Rob Roy, af hvilken dei fförsta upplagan af 10,000 exemplar var ut säld inom sex veckor. Och så snart denne sista roman var färdig förband författaren sig att leverera på konungens födelsedag den 4 Juni 1818 nya fyra delar af en ny. Det var sitt mästerverk Midlothians hjerta, som han skret på denna korta tid Han var dessutom då sjuk och led at hättiga krampanfall, som följande året hollo på gora slut på hans lit. Han dikterade icke dess mindre detta år under de hattigaste kroppsliga plågor Bruden af Lammermoor, Montroses legend och större delen at Ivanhoe. Endast då han alltför hårdt ansattes al krampen gjorde han en paus, men oftast slutade han de påbörjade perioderna midt under sitt lidande, och när synnerligen vigtiga och intressanta ställen förekommo, segrade anden fullkomligt öfver kroppen. Författaren steg då upp från sitt plägoläger gick fram och tillbaka i rummet och talade med så drama tisk betoning, att man kunde tro sig ha personerna letvande framför sig. Det besynnerligaste var, att när den under sådane förhållanden författade Bruden af Lammermoor ötNerlemnades åt honom tryckt, så voro alla detaljerna fullkomligt nya tör honom. Planen till det Lela erinrade han sig väl, men enskildheterna i utlörandet hade under hans sjukliga tillstånd försvunnit ur hans minne lika hastigt som de alstrats. Jag låste boken, sade han, i den ständiga truktan att stöta på osmakliga och öfverdrifna ställen, och endast hoppet att Ballantyne icke skulle ha tryckt något sådant utan att göra mig uppmärksam derpå, lugnade mig något. Hans anonymitet bibehölls ännu, åtminstone infor allmänheten. Af hans egen familj var ingen annan än hans hustru invigd i hemligheten, och det visade sig en gång att hans yngre dotter Anna, som då var sexton år, ansäg bokhandlaren John Ballantyne för den store okände. När Scott 1815 gjorde en resa till London, presenterades han för regenten och bjöds ofta ull hans bord. De voro roade at hvarandra och täflade i berättandet af lustiga anekdoter, hvari de begge voro mästare. Med andra höga herrar gjorde Walter Scott bekantskap i Paris, när han besökte denna stora stad efter slaget vid Waterloo. Han rönte let ärofullaste emottagande icke blott af Welington och de många förnäma engelska herar, som åtföljt armeen, utan äfven at de allieade monarkerna. När han presenterades för zaren, bar han milisuviform — Scott var djutant vid milisen i det grefskap, der an bodde — och då Alexander märkte tt han haltade, ville han ha reda på i vilken drabbning han blifvit sårad. Då essutom det engelska sändebudet presenterat onom såsom oflicer, gaf detta anledning till tt kostligt qui pro quo; men Scott redde sig enom att säga, att han deltagitinågra skärrytslingar vid Gross-Causeway och Mordunill, två ställen i Edinburgh, der han som KEENAN ran