EKEN upprepa en mängd för hans yrke egna termer, hvilka ånyo föranledde till funderingar af de båda borgrarne. — Jag tror han är tysk, sade de den ene. -Eller spanior ... — Polislöjtnanten borde icke låta sådana personer fritt få ströfva omkring, hr Gervais, sade Gorain med en myndig mine. — Hvarför då? -— Derföre att sådant folk, som talar ett språk, hvilket ingen förstår, lätt kan midtför näsan på en komma öfverens om något ondt. Det är just min tanke. -— Man skall således, fortfor borgaren, uppmuntrad af sin kamrats gillande, icke fråntaga mig tanken, att de olyckshändelser, som i hvarje ögonblick drabba Paris, förskrifva sig från ett band af brottslingar. Betänk blott ! Den stackars Bernard har ännu icke återfått sin lilla dotter ... — Det är sannt! och ett så sött barn! Hvad han är olycklig! Vidtager man ej alla möjliga forskningar? — Jo, tillochmed hr Danton, ni vet, min hyresgäst i tredje våningen inpå gården? ... -— Ja, nå? — Han har åtagit sig att göra efterspaninsar, och nu rådgör han helt säkert derom med