Göteborgsposten – 24 januari 1861, sida 2

De Niorres var blek, men då han hörde markisens sista ord, blef han alldeles askegrå. — Madone från Brest! stammade han. — Ja! svarade dHerbois rent och tydligt. Rådsherren sänkte hufvudet och en konvulsivisk darrning skakade hela hans varelse. -— Jag är beredd att höra er, mina herrar, sade han nästan ohörbart. Markisen kastade en flammande blick på vicomten. — Denna allå är föga lämplig för det samtal vi skola ha, sade de Renneville. Skulle ni vilja med oss begifva er till parken, som omger Trianon. Der skola vi befinna oss i frihet och behöfva ej frukta några indiskreta öron. — Min herre, tag min arm, inföll markisen, hvilken noga följde den djupa rörelse, som försvagade den gamles krafter. Han tog rådsherrens arm och stack den under sin, utan att den gamle gjorde det ringaste motstånd. — Madone från Brest! upprepade han för sig sjelf, o, min Gud! Du, som sett min ånger skall Du då icke ha medlidande med den brotts: lige och låta för alltig hvila det straff, som sväfvar öfver hans hufvud ? Markisen drog den olycklige gamle sakt: med sig. Vicomten gick på andra sidan om h de Niorres,