Göteborgsposten – 24 januari 1861, sida 2

före, min herre, som vi måste tala med er nu genast, Rådsherren hade åter blifvit fullkomligt herre öfver sig sjelf. — Jag vet ej, hvad ni menar, svarade han, och jag förstår ej er enträgenhet emot mig... — Hvad! ni vägrar då att böra oss? utropade vicomten. -— Ja, jag vägrar det, mina herrar, ty mina familjeangelägenheter röra mig ensam. Markisen och vicomten betraktade hvarandra, rådsherren tog ett steg framåt, för att aflägsna sig. d Herbois tog honom sakta i armen. — Jag upprepar ännu en gång, sade han med en af rörelse darrande stämma, att vi veta allt, att vi älska Blanche och Lonore, att döden, som inträngt i ert hus, utan tvifvel hotar dem båda och att vi beslutat göra allt för att rädda dem från en så öfverhängande fara. Tiden skyndar, den olycksdigra timmen kan slå hvilket ögonblick som helst, ni måste derföre uppfylla vår önskan. Man afvisar dessutom ej på detta sätt tvenne män af börd, tvenne af H. M:s officerare, och om dessa egenskaper icke äro tillräckliga att förskaffa oss den gunst, hvarom vi anhålla, så tillägger jag, att vi, i namn af Madone från Brest, fordra, det ni genast skänker oss ett samtal,