Göteborgsposten – 23 januari 1861, sida 1

kinesar med sina efterkommande ett årtusende i nya, på bästa mandarinvis förfärdigade lyckliga förhållanden, till dess åter en dag skarpskyttarne komma fram i hårpiskor och sidennattrockar att försvara nationalfriheten mot en resande barbarhord. Jag bara spår i kaffe. Kors jag undrar om man då skall ihogkomma Runeberg såsom en Homer? Skall man läsa hans Fänrik Ståls sägner med lika förtjusning som vi i vår klassiskhet läsa I1haden? Knappast. Aro de dåicke förträffliga? Temmeligen. Ar det icke , krut i tonen? Åjo. Herrn förstår ingenting. Vet hut! Jag förstår att i min kritik vara rättfram och något å la Munter, jag jäfvar ingalunda det allmänna omdömet, förtjust, hänryckt, rördt till tårar, som det var öfver Fänrikens första uppträdande. Detta andra deremot kan, enligt sakens natur, icke vara så intressant, isynnerhet som Fänriken presenterar sig, icke i nya kläder — det ville man icke, men icke heller i någonting annat nytt och derjemte behagligt, som anses nödvändigt för publikens ynnest, såvidt denna publik sjelf bestämmer öfver den. Fänrik Stål är en gammal heders: gubbe ännu och alltid, hur många gånger han vill helsa på oss, ack men första gången han kom, flögo vi emot honom och tillochmed kysste den gamle på munnen, nu göra vi det icke -— hvarför då? Han tuggar för mycket. Dixi et salvavi. B. P.