Göteborgsposten – 22 januari 1861, sida 2

från ert hotell, och vi skola för hvarje dag erhålla en noggrann och omständlig berättelse. — Jag väntade mig detta af er, anmärkte de Niorres och bugade sig. — Tacka mig ej, min herre. Jag uppfyller dermed endast min pligt. När barnet väl kommit i säkerhet och vi ännu omsorgsfullare än hittills en tid öfvervakat ert hus, skola nog omständigheterna sjelfva föra oss till målet. — Hvad! ni tror... — Att mördaren skall, bedragen i sin förväntan, sjelf förråda sig genom någon oförsigtighet. — Ni afstår således icke från er tanke? Det är mer än en tanke, min herre, sade polislöjtnanten, det är en öfvertygelse. — Men vet ni väl, hvem ni anklagar? utbrast de Niorres med häftighet. Min dotter och hennes man misstänkas icke, hvarföre misstankarne måste drabba tvenne män af god familj, som äro förlofvade med mina niecer. — Ah! inföll hr Lenoir lifligt, fröknarne Blanche och Lonore ärv förlofvade! jag kände ej denna omständighet, som likväl kan vara af stor vigt ...Jag visste, att de voro älskade, men jag visste ej, att de blifvit bortlofvade; och åt hvilka har man lofvat deras händer? — Åt markis d Herbois och vicomte de Renneville,