Göteborgsposten – 22 januari 1861, sida 2

ej rygga tillbaka för mordet på tvenne svaga varelser, som äro ur stånd att försvara sig. Saint-Jean har med sin berättelse gifvit eder bevis på sin tillgifvenhet för eder familj. Dessutom, antingen ha brotten förorsakats af penningebegär, i hvilket fall er sonsons bortförande reser för mördaren ett oöfverstigligt hinder, eller bedraga vi oss och ha att göra med en vanlig brottsling, hvilken vi äro långt ifrån att vara På spåren. Om gossens försvinnande gör ett slut på förgiftningarne, ha vi gissat rätt; om deremot mordförsöken fortsättas, måste vi söka efter någon annan orsak och andra brottslingar; men uti den okunnighet, hvari vi för närvarande befinna oss, riskerar ni ingenting med att följa mitt råd. Parlamentsrådsherren stod ett ögonblick tyst, försänkt i djupa och plågsamma tankar. Derpå höjde han åter hufvudet och lät polislöjtnanten se in i hans vackra och ädla ansigte, i hvars drag lästes uttrycket af ett fattadt oryggligt beslut. — Jag hade bestämt mig för att göra som ni nu rådt mig, sade -han ; men jag är verkligen glad öfver att er åsigt öfverensstämmer med min. Saint-Jean skall resa redan i afton och jag ensam skall veta, hvart han begifver sig... — Vi måste vakta öfver denne man, inföll hr Lenoir lifligt. Tvenne af mina bästa agenter skola afvakta honom i natt vid utgången