Göteborgsposten – 18 januari 1861, sida 2

Detta vackra hufvud, hvars konturers renhet frapperade vid första anblicken, hade ett uttryck af smärtsam sorgsenbet, som måste göra lika stort intryck på dem, som betraktade det. Blicken Svar orolig, läpparne färglösa och tvenne djupa skrynklor vid munnen förrådde en ständigt gnagande smärtsam tanke. De Niorres tog några steg framåt i rummet och bugade sig för Lenoir som med en djup bugning besvarade hans helsning. Polislöjtnanten skyndade att skjuta fram en stol till den besökande och inbjöd honom med en åtbörd att taga plats. — Jag skulle skatta mig lycklig af ert besök, sade Lenoir, om jag icke gissade, att detta besök, föranledes af någon ny olycka; men jag står såsom alltid till er tjenst, min herre. Rådsherren qväfde en suck och nedsjönk i den framförda länstolen. — Ack! svarade han, ni gissar rätt. Det är verkligen en ny olycka, som för mig hit. — Hvad utbrast polislöjtnanten, har ni då något nytt brott att anmäla? — Ja, min herre, sade rådsherren och sänkte sitt vackra hufvud. Lenoir knäppte ihop händerna. — Hvem har då åter blifvit dödad ? frågade han efter ett ögonblicks tystnad. — Min syster,