Göteborgsposten – 14 januari 1861, sida 2

sh RR RR RR — —— mm RR Vårdslöst lutad mot en milstolpe, framdrog kusken, medan han våntade på de resande, er smutsig plånbok ur fickan och läste uppmärksam på ett papper i densamma. -Således, yttrade han och kastade pröf vande blickar än på papperet än på de resande således skall han ha utstående ögon, rak näsa stor mun, mager kropp, fula tänder, lång hals breda axlar . . . Nej det är ingen af deder. Der ifrågavarande är således ej med denna resa! heller. Må fan ta honom! Det är ett gemen yrke jag här har fått af polislöjtnanten! Att sådan hetta köra dessa eländiga krakur! Om h Lenoir tror, att jag länge går in på sådant, be drar han sig. Men hvad för slags rapport skal jag emellertid insända angående dem jag nu kör Leonard är våtkomlig. Om man på qvällen an klagade honom för att ha plundrat Notre-Dame kyrkan, så skulle likväl drottningen morgoner derpå befria honom för att frisera henne... Di båda adelsmännen säga icke ett ord... Hvad d andre beträffar, tror jag knappast, de förtjena at bevakas. De resande upphunno snart åter hyrvagnen Fouquier steg upp på kusksätet, och det tung åkdonet satte sig åter i rörelse. Samtalet blef snart allmänt. Lonard glänst framför de andra med sin vältalighet och berättad de märkvärdigaste historier.