Göteborgsposten – 12 januari 1861, sida 3

för någon jurist vara obekant att all tortyr, sedan lång tid tillbaka, här i landet är alldeles förbjuden; fastän det ännu i vår lag qvarstår ett stadgande, som berättigar domaren att i grofva brottmål försöka med svårare fängelse att få sanningen i ljuset om bindande liknelser och omständigheter finnas mot den som anklagad är; men att detta stadgande i följd af senare föreskrifter numera icke kan tolkas så, som vore tortyr med mörk cell eller på annat sätt, onder något vilkor, tillåten och än mindre åberopas till försvar för Rådhusrättens förfarande mot Carlsson, vill ins. söka att i korthet visa. Vid jemförelse af de rörande detta ämne gällande författningar finnes det vara uppenbart, hvad ock såväl i theori som praxis lärer vara allmänt antaget, att med grofva brottmål i åberopade stadgandet uteslutande förstås sådane som i lagen med litsstrafi beläggas; äfvensom att tillämpning af samma stadgande endast kan ifrågakomma då en för sådant brott anklagad är i det närmaste öfvertygad men det oaktadt nekar, så att han icke kan anses fulleligen förvunnen, samt hans ondska och varnart göra hans vistande på tri fot för allmänna säkerheten vådligt. I sammanhang härmed föreskrifves vidare, att ett sådant beslut, som i motsats till Kådhusrättens, alltid innefattar bufvudsaklig pröfning at mälet, skall at ötverdomstol) hemställas Kongl. Maj:t, på hvars yttrande verkställigheten beror. lHärat synes att den, som för ett groft brott är tilltalad men i brist af fulla bevis icke blir sakfälld, endast på törenämnde skäl och först efter pröfning i alla instantier kan lagligen varda på längre eller kortare, dock allud bestämd tid i fängelse qvarhållen för att förmanas till bekännelse. Och då nu härtill kommer att föreskrift äfvenledes är gifven derom, att de, som af sådan anledning äro häktade, skola förvaras i serskildt fängelserum och der i allmänhet lemnas alldeles sysslolöse, kan detta, som således ensamt utgör det svårare fängelse, hvarmed domaren, efter hvad ofvan är nämndt, eger att törsöka, hvarken få benämning af tortyr eller anses åsyfta att pina den anklagade, utan befinnes snarare vara en på goda grunder tillåten säkerhetsåtgärd emot en för det allmänna vådlig och om grof brottslighet i det närmaste förvunnen person. Haremot kan något skäl tör beslutet om Carlssons inspärrande i mörk cell under det ransakningen ännu pågår icke uppgifvas, i synnerhet som något annat ändamål än Carlssons pinande dermed icke vinnes; ty om, efter det förnyade försöket med den mörka cellen, Carlsson erkänner det åtalade brottet, lärer han väl icke på ett sålunda framtvingadt erkännande kunna dömas till ansvar emot tyulig och gällande lag, som bjuder, att hvarje medgifvande om brottslighet skall, för att utgöra bevis mot den anklagade, hafva skett frivilligt så att han ej dertill blitvit pint, skrämd eller svikligen förledd. Ins. har icke med likgiltighet kunnat åse huru man, för att undvika det en förmodad brottsling skall tå gå ostraffad, i stället utan stöd af lag tillfogar honom lidanden, som äro mångfaldigt större, än det straff, som på hans brott kan följa. Och tvifvelsutan lärer väl icke heller hvarken R. 5. Justitie ombudsman eller allmänna meningens organer lemna Rådhusrättens förfarande mot Carlsson oanmärkt. ) Ett så groft brottmål skall nemligen alltid pröfvas af öfverdomstol.