Göteborgsposten – 12 januari 1861, sida 2

-—— RNENINEReNENReERn SEN NR — 2 omständighet gjorde denna tilldragelse ännu rygligare. Den unga döende qvinnan var i grossess på nionde månaden. Plågorna som giftet framkallade påskyndade hennes förlossning och döende gaf hon lifvet åt en gosse, som de närvarande läkarne förklarade kunna lefva, oaktadt den hemska katastrof som påskyndat hans födelse. -— Det är förfärligt! sade Michel rysande. — Denna scen måtte i sanning hafva varit förfärande! tillade Talma. Vicomten och markisen yttrade ej ett ord. Blek som den senare var, hade han dock nu blifvit mera lik en död än en lefvande, och den förre, hvars händer darrade och ögonbryn sammandrogos, tycktes förvandlad till en bildstod. — Vidare? vidare? frågade Talien. Lonard återtog efter ett ögonblicks tystnad: Det rysliga slag som så hårdt träffade den olycklige rådsherren gjorde att han i första ögonblicken ej förmådde tänka på den nyfödde, hvilken under så bedröfliga omständigheter inträdt i verlden. Hans andra sonhustru, hvars vackra karakter utvecklades af denna olycka, tog i sina armar den stackars nyfödde, kysste honom med en moders ömhet och svor att den faderlöse hädanefter skulle blifva hennes egen son. — Förträffliga qvinna! utropade Michel rörd.