Göteborgsposten – 12 januari 1861, sida 2

— Jag kan icke låta bli att gråta! yttrade Jean halfhögt och förde sina händer till ögonen. — Det var i följd af detta hemska brott, fortsatte Lonard, lycklig öfver den uppmärksamhet man skänkte honom, gom rådsherren beslöt att uppsöka polislöjtnanten. Herr Lenoir frågade honom angående hans föregående lif, angående hans förbindelser och affärer, angående de rättssökande som af honom fått för dem ofördelaktiga domar, angående de brottslingars familjer, i hvilkas dom han deltagit; men hans samvete var så rent och hans domar hade alltid varit så öfverensstämmande med hvad han ansåg för rättvisa, att han ej visste sig ega någon fiende. Polislöjtnanten rådde honom att sjelf öfvervaka sitt folk, att fördubbla sina försigtighetsmått, och lofvade honom att å sin sida göra allt för att afvända nya olyckor. Rådsherren och herr Lnoir ansågo båda, att man äfven för denna gång borde nedtysta affären och att man borde framställa dödsfallen såsom naturliga, på det att mördaren sålunda skulle tro sig vara säker, då han lätteligen kunde begå någon oförsigtighet, som skulle röja honom. Vicomten och markisen gåfvo hvarandra en blick. — Du hör? yttrade den senare med utomordentlig låg röst i den förres öra. fr AnsA N