Göteborgsposten – 11 januari 1861, sida 2

Nedkrupen i sitt hörn, med öfre delen at ansigtet dold under sin hatt, med ett föraktligt leende på läparne, flyttade Marat sin grönaktiga blick från den ene till den andre i sällskapet. Jean, tapetseraregesällen, flyttade sig på den af honom ensam upptagna bänken så nära som möjligt intill drottningens hårfrisör. Hvad beträffar markisen och vicomten, hade deras hittills kalla och likgiltiga anleten undergått en synbar och plötslig förändring. I stället för att som förut med låg röst samtala, hade vicomten, så snart Lonard börjat tala om parlaments-rådsherren och hans talrika familj, tydligt visat den djupaste själsrörelse. Afven markisen blef plötsligen dödligt blek. De resandes uppmärksamhet var uteslutande fästad vid berättaren, och ingen hade derföre bemärkt dessa dubbla kännetecken på en djup skakning. Markis d Herbois hade emellertid fattat vicomtens hand och hårdt tryckt den emellan sina. Båda hade utbytt en lång blick, uttryckande förvåning och smärta; de hade derefter oroliga lyssnat till Lonards berättelse. (Forts.)