Göteborgsposten – 11 januari 1861, sida 2

Låt skimra dina strömmars lopp, Ack slå mot himlabågen I glans ditt Saima-öga oppl! Men vi stanna här, fastän vi dock ha qvar sådana sånger som Munter, Von Essen, Trosskusken och N:o Femton Stolt. En herrlig minnessång har den ädle skalden egnat den unge krigaren Wilhelm von Schwerin, som så tidigt stupade, Han hade sitt sextonde år ej nått, På bår ren lagd, Långt var det lif han lefva fått, Om lif är bragd. Och, mången grånat i ärans glans, Som fäst med glädje sin strålande krans På den femtonåriges hjessa, Om i byte han vunnit hans. I Bröderna har lyrikern gifvit luft åt sina känslor och med fosterlandsvännens harm dundrat sitt anathema mot förrädaren, den som svektullt sålde Sveaborg, detta hjertsår hvaraf Finland led så mycket. Men detta stycke lemnar efter sig en annan känsla än harmens ofver hvad man förlorat, det ingifver oss samma obelåtonhet, samma missnöje, som då vi sett ett drama, det der erhållit ett falskt slut. Återstå Landshöfdingen och Adlercreutz, båda storartade sånger, men den senare dock ej i jemnbredd med Döbeln vid Jutas, till hvilken den synbarligen är ämnad att utgöra ett motstycke. Vi slå ånyo igen häftet och skicka en varm tacksam helsning till den oförskräckte sångaren på Auras strand, den sanne fosterlandsvännen, till Nordens nuvarande sångarfurste, hvilken vi hoppas skall väcka till lif en ny anda inom vår slumrande skaldekorps, att denna må anslå högre, renare och mera tidsenliga toner, än den ovakna efterklangens.