Göteborgsposten – 10 januari 1861, sida 2

— Så att om ni, såsom det väl kunnat hända, nyss på stunden blifvit dödad, så skulle drottningen för återstoden af sitt lif hafva af. sagt sig allt hårfrisörsarbete? — Jag tror det! svarade gascognaren utan att tveka. En allmän skrattsalva emottog denna sjelfkära försäkran. LEonard blef röd som karmosin i ansigtet. — Och hvem skulle väl kunna ersätta förlusten af mig? utropade han. Hvem skulle väl våga att bli min efterträdare? Är det ej jag ensam, som uppfunnit hårklädslarne å Voiseau royal, au håerisson, au chien couchant, å låconomie du sitcle, au desir de plaire? Är jag ej skaparen af poups ala reine, af les parterreg galants, af les caleches dåtroussåes? Hårklädseln var före mig ett yrke: jag har gjort det till en skön konst! Om jag nyss hade blifvit dödad, mina herrar, är jag öfvertygad att drottningen aldrig mera skulle taga sig någon hårfrisör! Vid detta äkta gascognarpåstående höjde Marat föraktfullt på axlarne, ooh Danton föll i skratt. — Men, herr Lonard, sade dentisten Talma, som nu för första gången blandade sig i samtalet, ni måtte vara förskräckligt sysselsatt? — Förskräckligt är just rätta ordet, min herre. Jag nedtryckes, dödas af göromål. Jag