Göteborgsposten – 9 januari 1861, sida 2

set öga de omkring honom strödda spillrorna af kabrioletten. Plötsligt nådde ljudet af ett tornurs slag Ifram till cours de la Reine. Jokeyen darrade, och vördnadsfullt fattande den ännu till hälften (afsvimmade mannens hand, yttrade han: -— Herre! vakna upp! klockan är tiv! -— Tio! upprepade mekaniskt den andre. — Ja, herre; klockan slår nu tio i Tuilerierna och klockan hbalf tolf bör ni vara i Vergailles ! Dessa få ord gjorde ett djupt intryck på den, åt hvilken de voro ämnade. Han återvann hastigt bruket af sina sinnen och ryckte sig med en plötslig rörelse från de händer som höllo honom. — Klockan är tio! utropade han. Tio! Min häst dödad, min kabriolett krossad! jag skall alldrig hinna fram! Hvad skall hennes Majestät säga? Sangdiou! fortsatte han med en mycket tydlig gaskognisk brytning, och vändande sig än till bryggaren, än till hyrkusken, än till stallbetjenten. Sangdiou! Åsnor! Fyllhundar! Galgfoglar! Drottningen väntar mig. Ni skall alla dö på Bastiljen ! — En vagn! en vagn! tillade han med ännu häftigare gester och ton! min förmögenhet för en häst.