på någon inneboende kraft. Tidningen förtäljer härom följande: Som yngling gjorde han nemligen ända på mycket penningar, och var derföre ofta i stor knipa ; stundom förmådde han väl sin onkel, kardi-l. nal Fesch, att punga ut med åtskilliga riksdalrar,. men som kardinalen var mycket snål, lyckades han endast sällan på detta håll. En gång uppsökte Jeröme onkeln i en dylik angelägenhet, och påträffade honom i sitt bildergalleri, hvars skatter var kardinalen ännu kärare än penningarne. Fesch blet ond och sade sig ej vilja höra talas om några dylika transaktioner, men Jerome brusade nu också upp och sprang med en hotande åtbörd mot ett af onkelns älsklingsporträtt, utropande: ,Jag skall krossa den der krutgubben, som grinar åt min förlägenhet! Då onkeln hörde denna förfärliga hotelse skyndade han efter Jeröme och hejdade honom skrikande: .håll upp, håll upp, se här har du penningarne! En gåfva. En vinterafton, under min tjenstgöring uti erkestiftet, satt i sin lilla stuga midt i skogen en fattig torparehustru med sitt fyra veckor gamla barn vid bröstet. Mannen låg på sängen och sof, utmattad efter ett tungt dagsverke vid herrgården. Några furustickor brunno i spisen, belysande den moderliga gruppen. Emellan denna och spisen stod på golfvet en stor grå katt, blickande än på de brinnande stickorna och än på torparhustrun, liksom öfverlade ban med sig sjelf, hvilken plats kunde vara varmare och säkrare för natten, antingen spisen med sin brasa eller modren med sitt barn. Dörren öppnades och en gosse af ungefär 8 år visade sig i stugan. ,Så sent du kommer, Grannasjerker, yttrade torparhustrun. Gossen svarade ej, men blåste i händerna och stampade, ty han var alldeles utfrusen. ,Och hur är det med far och mor?,, frågade hustrun. ,,De ä så skraltuga, så det är härskligt åt et, svarade ändtligen gossen. Och syster din?,, ,Hon skriker så, bara skriker. Nå hvarför hagade du dig inte hit förr, för jag har något att tysta mun påna med, sade hustrun, steg upp, lade sitt barn i vaggan och närmade sig spisen. Men kommen till spisen, uppgaf hon ett rop af bedröfvelse och kastade en mörk blick på katten, hvilken lomade af och gömde sig under sängen, liksom hade han uppfattat betydelsen af denna blick. Saken var den, att hustrun haft ett qvarter mjölk i en liten lerskål, som hon ställt nära brasan, för att hållas varm. Mjölken hade hon sparat för sitt sjuka grannfolks späda barn, men katten hade druckit ur mjölken i den för en torparkatt alltför anspråksfulla förmodan att denna läckerhet enkom vore uppdukad för honom. Hustrun stod en stund försagd och rådlös, ty det fanns icke en enda droppe mjölk mera i den fattiga stugan. Men icke stod hon länge så. Sedan hon ånyo pysslat om sitt barn och kastat en blick på sin sofvande man, fattade han Grannagjerker vid handen, begaf sig med honom ur stugan, den hon stängde till, och tog vägen genom skogen. Furornas grenar suckade under sin snöbeklädnad, det knarrade under skosulorna och på afstånd tjöto vargarne. Efter en timmes rask vandring, ty det var en half mils väg hon haft att tillryggalägga, uppnådde hon med sin lille följeslagare grannens stuga. Äfven derinne brann en liten brasa, ty alltid finns det eld när man bor i skogen. Äfven der fanns en säng, men med en sjuk man och en sjuk hustru. En utmerglad qvinnohand, som stack fram ur fårskinnsfällen, satte likväl då och då en bredvid stående vagga i rörelse; men barnet som låg uti den qvidde så erbarmligt. Den inträdande grannhustrun sade sitt ,,Guds fred!,, åt de sjuka makarna, hvarefter hon närmade sig det qvidande barnet. Hon tog det i sina armar, förde det till sitt bröst, och barnet qvidde ej mera. Sedan hon så sutit en god stund, lade hon barnet tillbaka i vaggan och lutade sig öfver detsamma. Barnet sof och smålog i sömnen. Ge dej nu någon ro, stackars Anna Stina, hviskade hon derefter till den sjuka i sängen; ,, vill Gud, så är jag här igen på morgonqvisten. Derefter gick hon. Furorna suckade ännu djupare, det knarrade ännu bårdare under fötterna och närmare hördes vargarnas tjut. Men torparhustrun vandrade lugnt sin stig med blicken riktad mot Carlavagnens fyra stjernor, hvilka hon tyckte lyste klarare än förr. Slutligen återsåg hon sin kära stuga, fann allt derinne lika tyst och fridfullt som när hon lemnade den. Mången har gifvit mycket; men hvem har gifvit mera än torparhustrun i skogen? W. L. T.