Göteborgsposten – 8 januari 1861, sida 2

sken, som stödd mot piskskaftet med synbar t.llfredsställelse betraktat uppträdet, jag tycker att vi nu kunde resa. -Stig upp! stig upp! ropade omedelbarligen kusken till svar på denna förfrågan. Versailles! Stvres! Saint-Cloud! Versailles! Sedan de resande uppstigit, väntade de med skäl att vagnen skulle sättas i rörelse. Deraf tycktes dock blifva ingenting. -— Skall ni ej köra? frågade Fouch och vände sig till kusken. — Genast! genast! min herre. Ni äro redan elfva. Det fattas således blott nio. Ett sorl af ovilja hördes inifrån vagnen. — Tålamod! tålamod! yttrade kusken lugnt. Vi bli snart fulltaliga, skola ni få se, mina herrar. — Det är likväl omöjligt att få ett annat åkdon, yttrade vicomten. För tusan! vi måste bege oss i väg! -— Genast, ers välborenhet! utropade kusken och låtsade, för att förhala tiden, som om han behöfde sätta någonting i ordning på sina olyckliga fyrfotingars seldon. Vi resa om en minut! Ja se der, sade jag ej det? der nere kommer ju någon! De resande vände ofrivilligt blickarne åt det håll som kusken utvisade. Verkligen hade också denne med sin vana