som La Peyrouse för närvarande förbereder ? frågade mannen med den dystra blicken. Jo, alldeles. Konungen utfärdade i förra veckan deras fullmakter. Jag var för några dagar sedan tillsammans med dem hos förste presidenten; det är älskvärda unga män, och ifall de i dag blifva våra reskamrater, skall jag presentera er för dem. Om alla adelsmän i Frankrike liknade dem skulle fransyska noblessen ha rätt att bära sina vapensköldar högt. Vicomten och markisen trädde in på cours de la Reine. Den person, som nyss omtalat de båda sjömännens namn och egenskaper, betraktade dem skarpt. Då han märkte, att han var igenkänd, bugade han sig artigt. Ädlingarne besvarade helsningen, och vikomten gick ett par steg närmare. — Hr Danton, tror jag, advokat i konungens råd ? frågade han i ton af en man, gom ej är fullkomligt säker på sitt minne. — Till er tjenst, herr vicomte, svarade denne. — Och ni bege er till Versailles, mina herrar? återtog Danton efter ett ögonblicks tystnad. — Ja, svarade vikomten. — Med denhär vagnen ? — Ja, ty det finnes ju intet annat fortskafningsmedel,