Göteborgsposten – 5 januari 1861, sida 2

soner, som han utvisade, gjorde kusken smäll på smäll med piskan och återtog med full hals sin eviga refräng: Versailles! Stvres! Saint-Cloud! Versailles! Stig upp i vagnen! Man väntar blott på er för att resa! Hit mina herrar! hit! Den som först väckt kuskens uppmärksamhet var en yngling om aderton år, som med utsökt behag bar dessa smånätta abbers drägt, 1 hvilka fransyska fruntimren på den tiden voro så förtjusta. Ett vackert hår, hvilket ännu ej vanställts af någon tonsur, omgaf med sina väl pudrade lockar, ett rundlagdt ansigte, som märk värdigt lifvades af tvenne stora, svarta och stolta ögon, hvilka skimrade af en, såsom det tycktes, obetvinglig eld. Ingenting kunde framställa ett starkare afbrott än det, som detta djerfva ansigte gjorde emot den drägt, hvilken betäckte kroppen. Man skulle kunnat jemföra abb6en med ett ungt lejon under ett lams hud. Hans gång var liflig, bestämd och muskulös, om vi få begagna detta senare uttryck för att bättre återgifva vår tanke. Den andre som nalkades platsen, der vagnen höll, var en man om tjugofem eller tretio år, af medelmåttig växt, med breda axlar och högt bröst. Han bar en drägt, åt hvilken skräddaren,