Göteborgsposten – 5 januari 1861, sida 1

kastade mig in i tumultet; jag ropade, jag stred . .. — Och du hade en marskalksstaf i handen! afbröt Tallien skrattande. — Ja, minswn är icke det möjligt .. . men Jag är likväl ej säker derpå. -Och hade du ej ett blått och ett rödt band på bröstet? — Jo, det hade jag, svarade Michel Iifligt. För tusan! Ielgeandsordens och Sankt Louisordens kors! Nådig herre, jag utber mig eder gunst! — Jag lofvar dig den, svarade Michel, delande sin kamrats munterhet. — Och huru slutades din dröm? — På det mest prosaiska sätt i verlden! Jag måtte under sömnen ha åstadkonnnit mycket buller. Maitre Desrousscaus gamla piga, som ligger i ett rum bredvid mitt, började derföre att slå i väggen, för att väcka mig. Då detta lyckats, frågade hon, om jag förätit mig och reds af maran, liksom om hon, som sjulf är den värsta af alla maror, ej skulle vetat, att jag icke ätit någon aftonmåltid alls! — Din dröm blef således afbruten ? — Ja, gudnås, Tallien! ... i dess mest intressanta ögonblick, derpå är jag säker... Men säg, Tallien .... — Hvad?