Göteborgsposten – 5 januari 1861, sida 1

jag skulle frukta att säga hvemsomhelst, son misshagar mig, att han så gör? — Om det roar dig, så tror jag, att du ä tapprare än en marskalk af Frankrike. Michel utbrast vid dessa sin följeslagares or i ett glädtigt skratt. — Hvad går åt dig? frågade den ung Tallien med förvåning. — Jag skrattar, derföre att dina ord åter kalla för mitt minne en dröm, som jag i nat hade. — Ah! du har således också drömt? sad Tallien, hvars dystra ansigte blef ännu mörkare — Ja, återtog Michel. Föreställ dig någo så befängdt. I går afton kom jag sent hem, si att jag, alldenstund kontorets kök redan vai stängdt, blef tvungen att lägga mig utan supå Jag vet ej om tomrummet i magen framkallade en öfverretning i min bjerna, men visst är, knapp hade jag tillslutit ögonen, förrän jag tyckte at jag började växa. Jag växte och växte, tills jag lik en byst reste mig öfver en hop menniskor som omgåfvo mig. Jag hade en vacker drägt helt och hållet öfversållad af guld, och höll er stor sabel i banden ... Derpå förändrades dröm. men helt plötsligt. Jag var ailtjemt stor och hade ännu dyrbara kläder, men jag tyckte mig vars midt på ett slagfält. Jag hörde de sårades klagorop, kanoners dån, stridens buller, och jag