Göteborgsposten – 2 januari 1861, sida 2

BRN nns ne nn — Jag tror det, Henri, emedan jag vet det, svarade Charles häftigt. -— Men är väl en sådan grymhet möjlig? — Erinra dig mr de Finjac, den rike plantagegaren på Martinique. Då vilemnade honom, fanns i hans boning en talrik familj : en förtjusande hustru, fem älskliga barn, sex hvita tjenare och mer än tolfhundra negrer. Vår frånvaro var ej lång, den räckte knappt fyra veckor; och erinrar du dig vår återkomst? Den förut så lifliga boningen stod öde. M:me de Finjac, hennes barn, hennes tjenare, hennes slafvar voro döda. Den alycklige plantageegaren var nästan ensam, omgifven af blott fyra negrer. Han bade bevittnat hela sin familjs och alla sina tjenares dödskamp. — Men detta tilldrog sig i kolonierna, Charles; denna kedja af mord hade till mål en hämnd. — Hvem säger dig, att de brott vi nu se begås icke förorsakas af en ännu starkare känsla än hatet? Hvem säger dig att den hand, som utsår död i denna familj, icke ledes af en eländig och omättlig äregirighet. — Ännu en gång vi äro i Frankrike, i Paris och ej på Martinique eller San Domingo. (Forts.)