Göteborgsposten – 31 december 1861, sida 2

påkommen oro, att man tyckes vilja på fullt allvar tvinga Österrike atstå sin italienskå besittning. På samma sätt i Paris. Aflärerna ligga äfven der nere och på Börsen år det sulla och tyst, allt tilltolje af en spänd atvaktan om hvad beslut Osterrike skall tatta. Ju mera sannolikt det blifvit inom sjelfva den österrikiska monarkien, att Veneuen snart måste söndras deritrån, destomera ovilligt har man mottagit de der cirkulerande venetianska banknoterna, hvilket regeringen nu sökt, på sitt vanliga okloka sätt, hjelpa med att gifva dem tvängskurs. Men detta skall ej hjelpa. Dylika strypningsåtgärder kunna ej annat än ywuerligare reta sinnena och skjuta på statsvagnen mot bankruttdiket. Emelltervid kan denna nya olägenhet för Osterrike vara af välgörande verkan, samt bidraga till att förmå regeringen taga Gud i hogen och lemna en besittning, som förr eller senare i annat fall skall ohjelpligt störta monarkien. Man hade trott att den nye statsministern v. Schmerling skulle varit för Venedigs säljande, alldenstund han ju vill betraktas såsom anförare för helstatsoch enighetspartiet, men Venedigs bibehållande kan omöjligen dermed stå i ölverensstämmelse. Men det lärer ej vara så, utan yrkar v. Schmerling inom ministeren lika ifrigt som v. Benedek i krigsrådet, på Venetiens bibehållande; och österrikiska regeringen låter till och med utarbeta ett memorandum, hvari de skäl framhållas, hvilka förhindra regeringen såväl från militärisk som politisk synpunkt att ingå på någon underhandling om Venedigs afträdande. Det är möjligt, att Österrike i detta fall kan ha rätt, men då är dess undergång så mycket säkrare, ty då är det bundet med egna rep och kan ej fritt försvara sig, då det gäller. För att nu emellertid göra sig säker hemma, skall regeringen inslå den liberalaste väg. Hon är ull och med beredd på att ingå på nästan alla koncessioner. Men skola de förtryckta provinserna låta lura sig häraf? Skall ej erfarenhetens lexa säga dem, huru litet de kunna förtro sig åt en regering, som först 1 yttersta nödfall ingår på att uppfylla folkens rättmätiga och länge uttalade anspråk? Det är ej allenast i afseende på Österrike och Venetien som uppmärksamheten är spänd och den afvaktande oron stor; den tortfar att knyta sig vid den rent italienska frågan. Ryktena korsa hvarandra om Ludvig Napoleons åtgärder i södra ltalien: den ena dagen berättas med anspråk på full visshet, att franska flottan med snaraste skall lemna Gaöta, andra dagen att den skall stanna qvar, och nu tredje dagen åter, att flottan står i begrepp att lätta ankar och hissa segel. Hvad skall man tro häraf? Det vet naturligtvis endast den obegriplige i Tuillerina. Emellertid är det otvitvelaktigt, att äfven i detta fall vi snart ha något atgörande att vänta, Från Genua berättas, att alla dervarande sardinska krigsskepp atgått till Gaöta med en stor mängd af mörsare, bomber och granater ombord. Och trån Neapel skritves under d. 22, att man der inom de oftficiela kretsarne vill veta, det Gaeta snart skall bombarderas från sjösidan. Dessa omständigheter, i förening med det nu kända innehållet at eu bret trån Napoleon till Frans II, hvari han säger, att konungen nu gjort nog för sin äras räddande, tyckas bebåda, att, såsom sagdt, ett bestämmande steg vid Gaeta snart skall tagas. I Neapel råder lugn och berättelserna från provinserna ljuda tillfredsställande. Regeringens trupper tränga alltmera tillbaka de upproriska, som nu kastat sig in i Sorabergen, hvarifrån de bedrifva stråtröfveri och andra våldsgerningar. — Regeringen har utfärdat ett dekret, hvari en utomordentlig utskrifning af manskap förberedes. Alla män från 18 till 55 år skola inrolleras. Staden Neapel skall gifva en bal for armåen. Enligt Opinione af d. 21, skall ministeren forelägga det nya parlamentet detta dess första lagförslag: Konungariket Italien förklaras såsom konstitueradt och Viktor Emanuel proklameras såsom konung af Italien. Från Rom forifara underrättelserna om derstädes rådande oroligheter. Natten till d. 21 uppklistrades på murarne en mängd anslag, på hvilka stod skrifvet: ,,Lefve Viktor Emanuel och annexationen! Folkmassorna trängdes kring plakaten, men inga häktningar företogos. — Päfven har i det sista konsistoriet talat om de förföljelser, som de trogna underkastats i Cochinchina, Syrien och Umbrien. Det är naturligtvis med spänd uppmärksamhet man afvaktar hvad morgoneller nyua danAan olhkall snanahäönreA I st olbötsa Tan