Göteborgsposten – 31 december 1861, sida 1

Den 31 December 1860. I fotsid mantel, öfversållad Af vintrens blixtrande demanter, Med Karlavagnens stolta smycke Uppå sin än ej sänkta hjessa, Stär gamla året, stolt och värdigt. Det vet att yngsta barn af Kronos Står färdigt att med späda händer Ta mot dess tunga, kalla spira; Det vet att nästa natt, som sveper Sitt sorgdok omkring jordens skuldror, Skall bli den sista för detsamma; Det vet att aldrig österns portar Skall mer upplåtas för att kasta Ett haf af ljusglans kring dess välde; — Allt detta vet det, och det strålar Än i sin glans tills midnattstimman Med ljudfull röst från templets spira Skall doft dess dödssång tolffallt klämta. Då sjunker, värdig än i dödsminuten, Den gamle pröfvade så tyst tillbaka Till intets natt, till myriader syskon, Som vänta än på myriader, Att sig förena till det dunkla, Det tröstande, men oförstådda Som kallas evighet.