Göteborgsposten – 29 december 1860, sida 3

— Ja, sade Van Helmont, låt oss begifva oss till ståthållaren; Diana väntar oss. Marc rodnade lätt, då han nu hörde den unga flickans namn. Vägen till ståthållarens palats var snart tillryggalagd. Under hela färden höll chevaliern sig beständigt på afstånd från Van Helmont, liksom af föresats, så att Marc blef deröfver förvånad, ehuru han cj vågade fråga sin vän om orsaken. Markis dHerbaut red bredvid Van Helmont och visade honom den mest smickrande uppmärksamhet. dAumont och Diana kände redan utgången af domen. Ståthållaren tryckte, djupt upprörd, grefve de Bernac i sina armar, och Diana darrade så att hon cj kunde yttra en lyckönskan till den unge mannen. Marc lösgjorde sig sakta ur ståthållarens armar. — Min vän, sade han med osäker stämma, jag har en begäran att framställa till er. — Tala, Mare! sade dAumont. — Hvad jag har att säga er kan blott höras af er ensam, tillade Marc. dAumont begaf sig med den unge mannen in i sitt kabinett, der de qvarstannade en liten stund. Men när de åter kommo ut, strålade grefve de Bernacs anlete af den lifligaste glädje, och hr dAumonts förrådde en rörelse, hvari lyckan innebade första rummet. Ståthållaren gaf den unge mannen ett tecken. Denne närmade sig Diana, föll på knä för