Göteborgsposten – 29 december 1860, sida 3

henne och hviskade med kärlekens förtrollande: stämma: — Diana, jag älskar er! Diana rodnade som en nyfödd majros. — Ah! fortfor Marc med ett uttryck af obeskriflig ömhet, under de tvenne år jag nu sett er hvarje dag, har er bild ej ett ögonblick lemnat mina tankar och mitt hjerta har alltid qvarglömt sig hos er. Jag har ingenting sagt, Diana, ty af denna process berodde mitt lifs lycka. Om jag endast haft ett ringa namn och en tom titel att erbjuda er, skulle jag ha rest, utan att återse er... I dag tillåter Gud mig återtaga mina fäders namn och titel. Under namn af grefve de Bernac, har en usling varit nära att störta er i förderfvet; denna titel och detta namn ha besudlats genom vidrörandet af denne man; rena dem, Diana, genom att dela dem med mig och må framtiden utplåna ända till minnet af det förflutnas lidanden! Diana svarade icke. Hon såg på sin far; derpå räckte hon Marc en af sina små händer och tryckte med den andra Van Helmonts. — Han har sagt mig, hviskade hon, att ni är hans far! Van Helmont skakade synbarligen glad på hufvudet. La Guiche och dHerbaut betraktade hvarandra leende. Chevaliern närmade sig nu Diana. — Fru grefvinna de Bernac, sade han och tog fram ett pergament ur bröstet till sin rock, det tillhör endast er att lemna detta papper från konungen till er trolofvades vän. Han visade härvid på Van Helmont.