Göteborgsposten – 29 december 1860, sida 2

Fru Perrine kände sig rörd af den ton, hvarmed Marc uttalade dessa ord. — Låt oss hoppas! sade hon; låt oss hoppas! Klockan slog i närmaste kyrktorn, — Half ett! utropade hon; middagen är beställd till klockan ett. Fort, jag skyndar till mina förberedelser. Lätt som en fogel, skyndade hon ut ur rummmet. Marc var ensam. Den unge mannen lutade sig mot fönsterposten och hängaf sig åt sina drömmar, i hvilka hans förflutna lif passerade mönstring för hans tankes öga. Han stod så en lång stund. Klockan var nära ett och ingen syntes ännu. Marcs oro ökades från minut till minut. Slutligen slog klockan ett. —Ett sade Marc, i det han stannade och blef ytterligt blek; de komma icke ... de skola ej komma .. . Ah, processen är förlorad, och ingen af dem vågar delgifva mig denna sorgliga nyhet ... Min Gud! skall Du då icke hysa medlidande med mig! Plötsligt ljödo brådskande steg i trappan. Marc blef nu alldeles karmosinröd, Blodet susade för hans öron. Dörren öppnades. Chevalier de La Guiche och markis dHerbaut stodo på tröskeln. De be