Göteborgsposten – 29 december 1860, sida 1

Lejonet gjorde ett språng emot honom, men i stället att efter vanan smeka sin husbonde, stannade och reste sig på bakbenen; det skakade sin mahn och piskade sina sidor med svansen, Gapet öppnades och visade en glänsande tandrad, Flåsande betraktade det ömsom den gamle och ömsom Mercurii blodiga lik. Det tycktes med vällust inandas ångorna af de olyckligas blod. Mäster Eudes släpade sig iramåt: lejonet lät höra ett vildt rytande och lade sin ena tass på den gamle. Denne insåg faran, som åter bragte honom till besinning. Han gjorde en sista ansträngrving, reste sig upp, beväpnade sin blick med hela dess magnetiska kraft och lät den falla på ElKebir. Djurct ryggade tjusadt tillbaka ; men säkerligen blygandes öfver detta bevis på svaghet, röt det åter till och gjorde i raseri några vilda språng genom grottan. Härunder stötte det omkull några af krutfaten, som sprungo sönder, så att krutet ströddes omkring öfver hela grottan. Derpå vände djuret tillbaka till mäster Eudes. Häftiga rop hördes nu i grottan. Reynold och Richard upptäckte säkerligen att skatterna voro borta och stredo i sin vilda ifver med tjufvarne.