Göteborgsposten – 28 december 1860, sida 2

SS — Tjufvarne, som stodo till hälften dolda bak om krutfaten, voro, utan att sjelfva bli sedda vittnen till denna uppskakande scen. — Min far! sade grefven och fattade mä ster Eudes i armen, återkom till edra sinnen Det är ej Catherine ni bör döda. Hennes dör skulle vara alldeles onyttig, Blif åter lugn, mir far, vi behöfva hela er skicklighet för att kunna segra öfver våra fiender. Tänk på framtiden. — Framtiden! inföll den gamle, hvars förstånd nu tycktes börja klarna. Framtiden finnes icke mera! Mina stunder äro räknade... Jag skall dö ... Det är ni, som dödat mig, men min hämnd skall bli förfärligl Ah, nu känner jag igen er! Mina ögon öppnas ... den slöja, som betäckte dem, är söndersliten. Mäster Eudes ryckte loss sin hand från grefvens, lade sina afmagrade armar i kors öfver bröstet och låt sin febersjuka blick vandra från den ene till den andre af de omgifvande personerna. — Ni ha hindrat mig från att döda den, som jag skulle, fortfor han. Ni ha uppoffrat den, som varit er far, er chef, er lärare, för er van-. sinniga ärelystnad, edra laster och begär. Ni ha: velat kasta bort verktyget, då det icke mera unde tjena er... men min hämnd har förekomnit ert förräderi! Jag skall dö... och j ären örlorade! Ja, förlorade! upprepade den gamle