Göteborgsposten – 24 december 1860, sida 1

Å Det var en gång en förnäm herre, som skjutsade sig fram på bondvagn. Däligt var vädret, dåliga också tiderna. Men den förnäme herrn hade en grann pelskrage på den feljest både tunna och luggsnwuna rocken. Då nu skjutsbonden märkte huru Hans Näde frus, frågade han, hvarföre di ludna skulle dsivta te parad der det anduck inte värmde? Jo du, intöll gretven, det är tor att lura bönder! -Ah ha, skrattade bunIden, tälle tror jag allt Harren ska bli lurad utå sjelfvaste sjuttiotfem tusan, te nästa håll kommer... Det var icke så längesedan, då genom en enda rösts plus på Riddarhuset, kKiksens Ständer, frikostigare än mot någon annan stiftelse för vetenskap och konst, gålvo ett årligt anslag af sjuttiofem tusende rdr för den Kongl. Teatern såsom NationalTeater! Det sedan Gustat den tredjes tortsatta förmynderskap från Hofvets sida, äfven med afseende på Teaterbudgeten, å dess årliga deficits vägnar, kunde nu genom nationens tillskott upphöra, och bringa stiftelsen på egen fri grund. I det stället sättes den på grund för jemnan och orsaken är klar som korfvespad. Såsom sinekur för gynnade medehnåttor, visade städse chefskapet, särdeles under senaste s. k. oxöge-epoken, att den sista villan var likasom med det pyntade huset i skriften, värre än den första, och — deficit likaså! Hvad nu åter upplifvandet af ett Gustavianskt tidehvarf för den sceniska konsten beträffar, så låter sådant ej abonnera sig. Ar icke Gustafs lilla kabinett å kongl. teatern, som Masreliez prydt med yppiga arabesker, och dit kungen blödande inbars maskeradnatten 1792 — numera inplankadt och tförändradt till scenens vaktstuga och tambur?? hvi tänker man då göra salongen mera Gustaviansk? Des fetes PAuguste les beaux jours sont passes! Konung Gustaf den tredje var sjelf en stor skådespelare, det var längt ifrån en folkelig Karl, sådan vi nu ha den. Han spelade gerna diable å quatre, äfven med de fyra stånden. Luktar jag inte snusk, sade han till den förtroliga hofkretsen, då han kom från sina electiserings-visiter i borgareoch bondestånden. På sjeltva Rikssalen lät han innan Operahuset vardt färdigt, uppföra skådespel, och sade skrattande, då derötver gjordes invändningar i Rådet, Jag skall der låta det ena spektaklet efterträda det andra! Vid ett tillfälle på Gripsholm, då skalden och riksmarskalken grefve Oxenstjerna till kungen framlemnade repertoar å de stycken som på dervarande hotteater skulle upplöras, var deribland äfven Lessimgs Emilia Galutti. Monarken missnöjd med valet al detta tragiska mästerverk, sade då till Oxenstjerna : Mon cher Comte, je waime pas cet auteur et son Emilia Galotti, ce sont des crimes bourgeois. — UCest vrai, Sire! svarade Oxenstjerna mais les crimes bourgeois sont plus rares que les crimes des grands. — Operahvset bevarar minnet af denna sanning; det var på denna nationens scen, som kotteriet spelade hufvudrolen i det Gustavianska slutdramat. ann NN