Från Utlandet. Den allmänna uppmärksamheten är ytter ligt spänd på händelsernas gång i Österrike Det kännes i luften att åskmoln skocka sig på den politiska himmeln; det hvilar en tryck ning öfver hela monarkien, som måste verk: förlamande på densamma. Först är det der ständigt återkommande finansiela frågan, son lik maran rider de österrikiska statsmännen De veta med sig, att utomordentliga åtgärdei måste vidtagas, att ytterliga ansträngningal skola inom kort bli af nöden — men der finansiela ställningen hindrar deras verksamhet. Det är derföre utom tvifvel, att man oaktadt officiela förnekanden, med allvar börjat inom regeringen öfverlägga om möjligheten af ett afträdande utaf Venetien. Ty bi behållandet af denna provins måste ovilkorligen snart nog föranleda till en sammanstötning mellan det genom sin nyvunna frihet entusiasmerade och redan till dels krigiskt öfvade italienska folket och Österrikes armöåer. Denna står visserligen skyddad bakom den starka fästningsfyrkanten, hvars många eldgap hota att slunga död och förödelse bland de angripandes leder; men det finnes ett lifvande element, frihetskänslan, för hvars brusande svallvågor många förtryckets murar förut måst ramla, mången Bastilj falla i ruiner. Den österrikiska armåen i Italien står, man betänke det, isolerad, öfverallt kringhvärfd at en visserligen tyst, men dock hätsk fiende: det upproriska, förtryckta folket. Hvarje medlem af detta återigen, från barnet, som med modersmjölken insupit ett osläckligt hat till förtryckaren, till den ålderstigna gumman, är en tvifvelaktig fiende till österrikarne, som dessa, befarande ett möjligt förräderi, måste frukta mera än sjelfva den utifrån stormande ovännen. Venetien är utarmadt, tilltfölje at det utpressningssystem som rådt derstädes nu i så många år och det kan ej underhålla, om man ock bedrefve utpressningssystemet i dess omildaste grad, den der hopade armöstyrkan, hvadan österrikiska regeringen måste taga penningar annorstädes ifrån. Men alla hjeipkällor äro uttömda, regeringen har numera ingen kredit hos utlandet och de mest förtviflade ansträngningar skola endast för högst kort tid kunna pressa fram litet af det nodvändigaste. — Det är otänkbart, att man ej insett detta inom österrikiska regeringen och derföre börjat göra kejsar Frans Josef de allvarligaste föreställningar. Hittills ha dessa strandat mot det Habsburgska högmodet och egensinnet, men alla tecken synas dock antyda, att äfven han börjat gifva med sig. Den af oss i går refererade parisiska broschyren skall utan tvifvel blifva af stor inverkan på österrikiska regeringens närmaste beslut, isynnerhet då andan i densamma fullkomligt öfverensstämmer med de råd, som England på senare tid upprepade gånger gifvit Österrike. Detta allt är visserligen godt och väl. Må vara, att Österrike slutligen afträder Venetien — men huru skall det bete sig mot sina öfriga upproriska nationaliteter. I Ungern är andan så bestämd och afgjordt revolutionär, att Österrike har derifrån allt att befara, isynnerhet då det numera icke kan lita på Ryssland. Skall man lyssna till Ungrarnes fordringar, eller är icke tillochmed det för sent? De veta med sig, att de ega den allmänna opinionen på sin sida. De äro säkra om att i samma ögonblick revolutionernas fana höjes derstädes, skall ett korståg af frihetshjeltar skynda från Italien till deras bjelp, såsom tack för de ungrares arbete, som undsatt dem — de skola göra det, afven om Italien, genom stipulerad öfverenskommelse i försäljningskontraktet om Venetien, ej kan offecielt deltaga i befrielsekriget. Äfven Ungrarne lida mycket under de tyska embetsmännens utpressningar och de kunna anses ega allt fog att afskudda big det dem med våld påtvingade oket. Emellertid kan betraktas såsom program för det revolutionära partiet i Ungern följande punkpo