Göteborgsposten – 21 december 1860, sida 2

Hon gick utan tvekan eller villrådighet genom ett par rum, tills hon uppnådde en korridor, hvilken ledde till ett af de små torn, som höjde sig i hörnen af huset; detta torn låg midtemot den lilla skogsdungen. Hon stannade framför en dörr och sträckte ut handen. — Der! stammade bon. — Der? upprepad mäster Eudes sakta. — Är den vi söka derinne? — Ja! svarade Aldah. — Ahl! utbrast den gamle La Chesnaye med vild glädje, ah, jag skall då icke dö! jag skall få återköpa mitt hotade lif. Tack, Van Helmont! Nu är det min tur att säga till dig: du har icke bedragit mig! Den gamle ryckte undan bommen, som stängde till dörren, och rusade in i rummet. Van Helmont följde honom, Trenne skri ljödo på en gång: ett skri af glädje, ett af häpnad och ett af förskräckelse! — Diana! sade Van Helmont, som nu igenkände fröken dAumont. — Hjelp! ... hit!... nåd!... skrek det arma barnet, som så plötsligt uppväckts ur sina smärtsamma drömmar genom den hastiga öfvergången från djupt mörker till ett starkt ljussken. Nåd I... hjelp! upprepade hon ännu en gång