Göteborgsposten – 21 december 1860, sida 2

ÖRNEN stin nn ———— — Ser du den du talar om? — Ja, Mäster Eudes kunde knappast andas. — Hvar skall jag få tag uti honom? skrek han och tog åter Aldahs händer. — Tala! tillade Van Helmont. — Här! svarade den sofvande. — I detta hus? — Ja! — En af dina söner! utbrast den lärde med vild glädje. Ah, La Chesnaye, nu börjas ditt straft. Derpå tillade han, vänd åt Aldah: — För oss till honom... Jag vill det!... gå, jag befaller det! Aldah vände sig om och närmade sig till dörren, medan Van Helmont, med handen utsträckt öfver den unga flickans hufvud, öfvergjöt henne med magnetiskt fludium. Somnambulen gick genom vestibulen. Mäster Eudes hade, innan han lemnade laboratoriet, med ena handen fattat en kandelaber med tända ljus uti, och med den andra sin långa dolk, eller knif, som han aldrig ville vara utan. Hans andedrägt var flämtande och hans ansigte glänste af ett sällsamt uttryck, blandadt med glädje och smärta. Aldah steg uppför trappan, som förde till. första våningen. De håda lärda följde henne.