Göteborgsposten – 20 december 1860, sida 1

Helmont. Frukta ingenting, mitt barn! sade Van Du har ingenting att befara af denne man. Jag är hos dig och beskyddar dig. Den unga flickans anlete återtog sin lugna klarhet. lycklig . . Ser du? frågade Van Helmont. Ja! svarade Aldah. Klart och tydligt? Ja! Hvad känner du? Ett sällsamt välbefinnande , .. jag är . jag ser er! Du älskar mig då? Af hela min själ! Kära, goda barn! mumlade Van Helmont med ett gladt leende. Ack, inföll somnambulen, äfven ni älskar mig, jag ser det, jag läser det i er tanke. Nåväl, sade Van Helmont, om du kan läsa så tydligt i mina tankar, säg mig då, hvad jag önskar. Aldah spratt ånyo till och bleknade. Tvinga mig ej att sysselsätta mig med dena ni önskar! sade hon med bönfallande ton. man är Du måste dock ! Denne man... mumlade Aldah, denne ett vidunder! Gör ingenting ... du måste lyda honom! Han skall fråga dig och du skall svara!