Göteborgsposten – 19 december 1860, sida 2

Van Helmont, min vän, min beskyddare, min: far, här? — Sekreterere, sade kriminrllöjtnanten, läs upp domen för delinqventen. Sekreteraren lydde. La Chesnaye förblef härunder lugn. När domen var uppläst, sade kriminallöjtnanten till delinqventen: — Har ni hört? La Chesnaye svarade icke. — Min dotter? hvar är min dotter? utbrast hr dAumont, ett rof för den lifligaste rörelse. Delinqventen öppnade munnen, som om han velat tala, hans ögon glänste ... Grefve de Bernac bleknade, men blott ett skri undslapp La Chesnayes bröst, och detta skri hade i sig icke något menskligt. Vi ha glömt säga, det de båda bröderna Humbert och Mercurius i klosterfängelset hällde några droppar af ett starkt frätande fludium i munnen på Reynold. Grefve de Bernac återfick sitt vanliga lugn. — Hvad vill detta säga? mumlade Giraud, hvilken ej ett ögonblick förlorat de båda personerna ur sigte. — Tortyr! sade ståthållaren af Rouen, det är enda medlet, som återstår oss, för att förmå denne eländige att tala, då ingenting hittills kunnat förmå honom att yttra ett ord.