Göteborgsposten – 18 december 1860, sida 2

j — Hör, Van Helmont, återtog den gamle efter ett ögonblicks tystnad. Vi äro ensamma, jag kan tala! Hvad har jag dessutom att frukta ? Jag har tillräckligt bevisat, att den menskliga rättvisan ej förmår någonting emot mig ... Dessutom kan du ej begagna mina ord såsom något bevis, alldenstund ingen annan än du hör dem. Hör! Jag har trenne söner alla tre ha blifvit uppfostrade af mig för att befästa min makt. Jag har gjort dem alla tre mäktiga, starka, fruktade, men de äro menniskor! Alla tre kunde en gång låta passionerna drifva dem med sig, beherrska dem och förmå dem att undandraga sig mitt öfvervälde. Jag insåg möjligheten af ett sådant förräderi och måste derföre binda dem fast vid mig, och detta band utgöres af de bevis, jag omnämnt. Alla tre ha sett dem, de veta att de äro i mina händer och på ett för dem obekant ställe, och de veta att minsta försök till olydnad skulle ådraga dem ett förfärligt straff. Kortligen, de skulle kunna försöka att bära händer på mig... — Dina söner! utbrast Van Helmont med en rysning. (Forts.)