Göteborgsposten – 17 december 1860, sida 2

— Förstår du nu alldeles, Reynold, och hoppas du väl ännu? Reynold hade troligen förstått, ty han hade åter blifvit mycket blek och hans ansigte förrådde hvilka stora ansträngningar han gjorde, för att kunna få fram ett ord, ehuru förgäfves. — Åh! sade Humbert, denna likhet som alltid varit oss till så stor nytta, denna likhet, på hvilken du stödde dig för att få hela makten, hela resultatet af vårt arbete, denna likhet skall nu störta dig Reynold, och det har blifyit vår styrka i stället för att vara ett medel för vår undergång. Delinqventen gjorde denna gång ej en enda rörelse. Han hade åter blifvit lugn och hans iskalla blick uthärdade, utan att han nedslog ögonen, den feberaktiga elden från de på honom häftade ögonen. Stolthet, förakt och en hög känsla af öfverlägsenhet afmålade sig ånyo i hans ansigte, som återtagit sitt vanliga uttryck. I detsamma slog klockan half 11 i kyrktornet. — Tiden är inne! sade Humbert. (Forts.)