Göteborgsposten – 15 december 1860, sida 1

till något verkligen gagneligt resultat. År 1851 bortsopades på en enda natt alla en högt begåtvad, ehuru något extravagant talaretribuns rättigheter. Män, som förvärfvat sig anseende och beundran genom sitt snille och sin vältalighet, sändes bort till samma fängelser som uppeggarne till oordning och plundring. Samhället gjorde intet motstånd och för nio år bar en styrelse genom militärmakt varit på väldet. Vi behöfva icke nu ingå på ett bedömande af dess handlingar och undersöka, i hvad mon fördelarne af ordning och förökad materiel rikedom kunna uppväga den erkända demoralisation i karakter och den forminskning i intellektuel kraft som den förorsakat hos Frankrikes högre klasser. Det enda vi vilja framhålla är det faktum, att ett exempel då statuerades, hvilket för åratal som skola komma icke kan annat än föresväfva hvarje talare. Icke blott en församling utan en hel konstitution gick under, blott derföre att folkets representanter yttrade sig alltför fritt. Det är naturligt att antaga, att det som blifvit gjordt en gång förut skall göras om igen, ifall maktens atsigter så fordra det. Och hvad är nyttan, kan man fråga, af en frihet som skall räcka endast så länge som den afhåller sig från att öfverskrida de gränser, som föreskrifvas af kejserliga hofmän? Hvad tilltro skall man kunna sätta till kraften och gagneligheten al en opposition, som ständigt hör marschen af väpnade män i sina öron och ser gensdarmernas bajonetter i sitt förmak? Men hvad än kejsarens afsigt må vara och hvilka förväntningar franska folket må hysa och hurudan dess lagstiftande församlings anda än må blifva, så kan dock ett sådant medgifvande af franska kejsaren som det ifrågavarande icke vara annat än af vigt och betydelse. Det är åtminstone en hyllning, som en autokratisk regering visat åt friheten. Det är ett erkännande af denna parlamentarism som för de sista nio åren varit en beständig skottafla för alla bonapartistiska och ultramontanska skriftställare. Det kan i sjelfva verket icke finnas någonting mera tröstande for vännerna af en parlamentarisk styrelse sådan som Englands, än att nu se så många och så olika herrskare, den ene efter den andra, med mer eller mindre god min, erbjuda sina undersåter en imitation af den engelska friheten och till och med af det engelska konstitutionela förfaringssättet. Åren straxt efter det sista ryska kriget voro kanske de dystraste och mörkaste som det libeberala partiet i Europa haft att genomgå på sednaste tider. England hade blifvit nedsatt I opinionen genom den militära underlägsenhet det visat, och sådana styrelsers beröm, som Napoleons och Frans Josephs voro i alas mun. Till och med tyrannen i Neapel ann loftalare bland frihetens vanliga smädare. Efter Orsinis försök blef till och med nationalitetens sak misstänkt, och man kan säga att inom Belgien, som öfverskuggades at Frankrike, och Sardinien, som hotades at Österrike, anns allt hvad som återstod af europeisk fri-;j ret på kontinenten. Men just betryckets egen häftighet har verkat dess förbättring. Frankrike var 1858 så dystert, ängsligt och oroigt att krig var den enda utvägen för att utt rädda den kejserliga kronan. Österrike