Göteborgsposten – 13 december 1860, sida 2

— Och min dottur Diana? ivföll dAumont, hos hvilken embetsmannen slutligen lemnade rum för fadren. — Jag har ej kunnat få någon underrättelse om henne, sade Bernac. Alltsedan denne man föll i våra klor, har han envist vägrat att tala. — Det är sannt, mumlade en af polissoldaterna, som vakade öfver fången. — Hvar tog ni honom, grefve? frågade La Guiche. — På hafvet! — Han flydde då? — Han bjöd åtminstone till. — Men huru bar ni er åt? — Det var mycket enkelt och jag har haft god tur. Sedan jag lemnat er i går, genomletade jag trakten tills natten inbröt, utan att kunna få spaning på någon. Då det blifvit mörkt, styrde jag med mitt folk kosan till grottorna, när jag vid Benzevilles skog stannade på klippan, på det soldaterna skulle få hvila. Medan de slogo sig ned på marken gick jag af och an på klippans kant och såg liknöjdt utåt hafvet. Natten var mörk, såsom ni vet, men jag bar goda ögon och tyckte mig, oaktadt mörkret, urskilja en båt vid foten af klipporna. (Forts.)