Göteborgsposten – 8 december 1860, sida 2

skjutande klippblocket räckte så långt ut, att man af himlen endast kunde se en ljus rand vid horisonten. En djup tystnad, endast störd af vågornas buller, rådde omkring banditerna. — Hafvet har lydt mig! sade den gamle La Chesnaye triumferande. Reynold närmade sig honom lifligt. — Min far, hviskade han till honom, ni skall, icke sannt, underrätta mig om det sällsamma fenomen, hvartill vi nu varit vittne. Huru har detta hvalf, som ligger mer än tio famnar öfver hafsytan, kunnat sänka sig ända ned till sjön? Hvar är ert verktyg? — Der! sade den gamle och pekade på sin nakna hjessa. — Men hvilken kraft har ni satt i verk. samhet ? — Elementarandarnes. — Min far! inföll Reynold otåligt. — Hvad utropade den gamle, du tvifla således ännu? -— Jag kan väl icke tro på det som icke kan finnas. — Nåväl, förblif då i ditt mörker, van. sinnige, som vägrar att öppna ögonen för ljuset Du misskänner min makt! Begagna denna makt utan att söka reda dess hemlighet: här är frihe ten, gå!