ert RORRRRtNRtRNTRRREENRRIER EEE tto—ea — Klipporna äro bevakade! svarade den gamle. — Ja, men det är icke hafvet! Båten måste vara i sitt gömställe. Låt oss fly på hafvet! — Omöjligt! utropade Reynold. Jag och Camålgon ha tillstängt öppningen, och våra förenade krafter skulle icke förmå öppna den. — Då äro vi förlorade! sade mäster Eudes kallt. — Förlorade! upprepade Reynold, hvars raseri tilltog, alltsom han mera kände sin vanmakt. — Stegen nalkas! sade Richard. — Förlorade! förlorade! skrek Reynvold. Det vore vida bättre att dö . . . vi ha nog krut här, för att kunna gifva oss en ståtlig begrafning. Mäster Eudns ryckte på axlarne. — Galenskap! sade han ironiskt; jag har redan frågat dig, Reynold, om detta vore resultatet af de omsorger, jag egnat min älskade son ? Hvad! ett lif sådant som det jag skaffat dig skall då krossas mot ett dumt hinder? dina ärelystna drömmar äro då i några polissoldaters våld? den, som påstår sig vara öfverlägsen alla andra menniskor, skall då låta fånga sig som ett själlöst djur? Jag trodde dig vara starkare än så, Rey