Göteborgsposten – 5 december 1860, sida 2

Han återvände nu hastigt till laboratoriet och sade till mäster Eudes: — Vänta, jag måste taga reda på dem. Reynold tog lampan i hand och ville skynda in i grottorna. Den gamle höll honom tillbaka. — Tyst! sade han. Hör! Reynold stannade. — Jag hör ingenting! stammade han efter ett ögonblicks tystnad. Richard hade återuppvaknat ur sin svimning, men låg ännu alljemt utsträckt på spishälJen. Han hade vändt sig på högra handen och låg med hufvudet instucket i öppningen. — Jag hör ingenting! upprepade Reynold och sökte göra sig lös fråa den gamle. — Lyssna! sade åter den gamle och närmade sig spiseln. — Men hvad är det då, min far? — Jag har hört fjedern knäppa till. — Omöjligt ! — Jag har hört det, säger jag. — Skulle ni ha lemnat luckan till hålan öppen? — Nej, jag stängde sjelf igen den. — Nå, hvad då? — Jag hörde likväl så tydligt fjedren knäppa till. (Forts.)