Göteborgsposten – 5 december 1860, sida 2

Hr dAumont beredde sig att gå i spetsen för sitt folk. Giraud bibehöll alltjemt samma ställning. Slutligen hördes ett lätt buller, klippan tycktes ge vika för Girauds bemödanden och en mörk öppning syntes ner i hålan. — Jag går först! sade grefve de Bernac lifligt och förde undan Giraud. Marc, La Guiche och dHerbaut följde honom. Under tiden hade Van Helmont bemäktigat sig kappan, som grefven kastat af sig och lade henne i händerna på Catherine, som de Bernac ej ens egnat en blick. — Ah! sade han, nu skall du tala! De unga ädlingarne försvunno i öppningen, dAumont befallte tio polissoldater att följa sig, gick ned i hålan och följde Giraud, som tändt en fackla, för att upplysa vägen. XXXIX. Gången. Då Reynold fann, att de båda unga flickorna lemnat mellersta grottan, uppgaf han ett rytande af vrede. — De ha hört och begripit, och vi måste åter förlora en dyrbar tid, för att kunna åter vinna dem, mumlade han. Hvarföre behöfde min far då återvända till dessa grottor?